Lejonhuvad kanin – genen för mananlaget
Namnet på denna ras talar sitt tydliga språk. En kanin med ett lejonhuvud, och då syftar man självklart på det mest typiska på ett riktigt lejon ute på den afrikanska savannen, manen. Att den lejonhuvade kaninens rastypiska drag är just manen kommer därför säkert inte som någon överraskning för någon, men när vi sedan i annonser, på säljsiter, som inkvarteringar i våra kaningårdar och som utställningsdjur, ser lejonhuvade kaniner med bara några strån mellan öronen, bara skägg eller polisonger på sidorna av huvudet då kan man inte låta bli att fundera på vad som hänt och händer med rasen.
Efter otaliga egna kullar i våra kaningårdar, diskussioner med andra uppfödare i såväl Sverige som Storbritannien, artiklar, sökningar på nätet och jämförelser med andra kaninraser med annorlunda pälsstruktur så har vi kunnat konstatera vad som gör mananlaget och även vad som krävs för att kaninen ska få en stor och kraftig man och behålla den under och även efter fällning.
Men först lite historia om rasen. Det finns tre genomgående historier om hur rasen uppkom men två av dem är mer utbredda och har mer bevisning bakom.
Den lejonhuvade kaninen kommer ursprungligen från Belgien där en korsningskull mellan en Swiss Fox / Fuchs och en Belgian Dwarf fick ungar som sedan parades med en mindre ras med ullig päls, förmodligen Dvärg Angora (ofta känd som Jersey Woolly) som sedan resulterade i de första djuren inom rasen.
Då just Jersey Woolly inte fanns i de europeiska länderna i början av 1990-talet så tror man dock inte att Jersey Woolly har använts, utan att någon annan ras använts.
Den andra kända teorin är att rasen inte ursprungligen kom från Belgien utan att europeiska kaninuppfödare, i slutet av 70-talet, arbetade med att ta fram dvärg Angoror och att det då uppstod en mutation i generna hos en kull som spreds över Europa och som hade starkt man-anlag. Detta man-anlag orsakade stora problem för angorauppfödarna eftersom det gjorde att den ulliga pälsen bara växte ut som en krans runt huvudet och utmed sidorna av kaninen, men det skapade grunden till den lejonhuvade kaninen.
Exakt varifrån och hur den lejonhuvade kaninen uppstod kommer vi nog aldrig få veta exakt men det som dock är säkert och bekräftat är att den här unika rasen har uppkommit genom en genmutation som gör att den lejonhuvade kaninen har längre päls i en krans runt ansiktet och runt sidorna. Det är för övrigt den första stora mutationen bland kaninraser sedan den första Satinen dök upp i en kull med Havanna 1934.
Dubbel- eller enkelgen för man?
Den lejonhuvade kaninens man är, som vi nämnde tidigare, resultatet av en genetisk mutation. Den är dessutom dominant till skillnad från många andra genetiska mutationer hos kaniner med olika pälstyper. Detta innebär att du redan hos den första generationen kan se dess effekt.
Gener kommer alltid i par. Därför kan den lejonhuvade kaninen ha två man gener = MM, en man gen = Mm eller ingen man gen alls = mm (Beteckningen med stora och små M är inte vetenskaplig men används av uppfödare av rasen i såväl Sverige som Storbritannien när generna bakom manen beskrivs).
Då mangenen är dominant räcker med att det endast finns en mangen för att kaninen ska
kunna få man, däremot inte sagt att den får någon.
Alla andra kaninraser som vi känner till har två enkla mm, vilket innebär att de inte har någon gen som ger dem man.
M=Man
m=Ingen man
MM=Kanin med dubbel mangen
Mm=Kanin med enkel mangen
mm= Kanin utan mangen
Avelschema för mangener
Dubbel+Dubbel = 100% dubbel mangen
Enkel+Enkel = 50% enkel mangen, 25% dubbel, 25% ingen mangen
Dubbel+Enkel = 50% dubbel mangen, 50% enkel mangen
Dubbel+Ingen man =100% enkel mangen
Enkel+Ingen man = 50% enkel mangen, 50% ingen mangen
Kom ihåg att detta bara är på ett ungefär. Rasen är fortfarande för ny för att man ska kunna säga exakt vad resultatet blir.
Enda sättet att se skillnad på en lejonhuvad kanin med dubbelgen för man (MM) eller en med enkelgen för man (Mm), är vid födseln och fram till att de är ca 9 dagar gamla. Därefter finns det liten eller ingen möjlighet alls att skilja dem åt.
Dubbel mangen
Kaninerna som har dubbel mangen är väldigt lätta att känna igen när de är nyfödda. De ser ganska lustiga ut då de helt saknar päls på båda sidorna bak nertill, på kinderna och bakom öronen. Tittar man på kaninungen uppifrån ser de kala partierna i nacken ut som ett stort v. (BILD 1-1,1- 2) De ser ut så i minst en vecka innan det börjar växa ut päls även där. På de kala fläckarna kommer det sen att växa fram en annan typ av päls än den som den lejonhuvade kaninen har på kroppen. Där kommer pälsen istället att vara både mjuk och ullig.
När de är ca tre månader gamla kommer de flesta att ha fått tjock och lång päls i kjolen samt en stor man. Vissa av dem har även tjock och lång päls över hela kroppen, i ansiktet, på benen och öronen. De äkta lejonhuvade kaninerna kommer att fälla av den långa pälsen och bli en mycket fin lejonhuvad kanin, dock inte alla. Det finns de som behåller den långa pälsen och förblir vad vi kallar för ett "teddylejon". ” (BILD 2)
Enkel mangen
De kaniner som har enkel mangen ser ut som en helt "vanlig" kaninunge
som nyfödda. Det är nästan omöjligt att se skillnad på en Mm och en mm
tills de är uppåt tre veckor gamla och manen börjar växa ut.
Lejonhuvade kaniner som har enkel mangen (Mm) går att ställa ut som unga
men tyvärr så förlorar de flesta av dem sin man ju äldre de blir.
När de väl har börjat fälla av, fäller de i regel av all man. De behåller också sällan något av sin kjol. Det finns dock undantag, som bla kan ses som tofsar på höfterna.
De enkelmanade lejonhuvade kaniner som har en tjock päls har den bästa chansen att behålla något av manen som vuxen. De har dock en stor variation i manen. Några har långa och tunna manar (kan se stripiga ut) medan andra har en kort och kompakt man.
Behålla manen vid fällning
Alla har vi sett vuxna lejonhuvade kaniner där manen har försvunnit helt eller delvis vid fällning och som sedan tar år på sig att växa ut, om den någonsin växer ut igen, och för hanarna är det tyvärr värst. (BILD5) Efter år framåtsträvande avel i framförallt Storbritannien har man nu börja skönja en förändring. Honorna som under de senare åren kunnat ställas med en magnifik man utställning efter utställning har nu börjat få konkurrens av fler och fler hanar med stora manar som inte fälls av. Vari ligger hemligheten?
I februari numret av det brittiska smådjursmagasinet Fur & Feather fanns en artikel om bland annat mananlaget, skriven och publicerad av Natalie Goldsworthy, medlem i National Lionhead Club (Finns att läsa på www.lejonhuvadkanin.se ). (BILD6) Artikeln handlar om det faktum att de lejonhuvade kaninerna i Storbritannien nu har större och kraftigare manar än för några år sedan och att de nu inte fälls av till obefintlighet i samma mån, och hemligheten ligger i år av renrasig, selektiv avel utan inblandning av andra raser, eller kaniner med enkelmansanlag.
Uppfödare i Storbritannien, och Sverige, har kommit fram till att ju fler generationer av dubbelmanade lejonhuvade kaniner som ligger bakåt ju bättre, kraftigare och bestående man har kaninerna. Det pratas om och dras paralleller till raser med fuchs päls. Även här har man kommit fram till att för att en kanin med fuchspäls ska vara en ”äkta” fuchs så krävs minst 6 generationer av dubbelt fuchsanlag, och förmodligen gäller detsamma för mananlaget för den lejonhuvade kaninen. Om det sedan krävs 6 generationer, eller fler eller färre, vet vi inte idag, men att framgången bakom välmanade lejonhuvade kaniner ligger i många generationer av kaniner med bra dubbelt mananlag är ett faktum och ju fler desto bättre.
Text och bilder: Linda Fredling och Marianne Jargéus
Källor:
Linda Fredling och Marianne Jargéus, tillsammans, många år av lejonhuvad avel.
Natalie Goldsworthys artikel i februari numret av Fur& Feather ”Where did the Lionhead Rabbit come from?”
”Domestic Rabbits & Their Histories – Breeds of the World” av Bob D. Whitman
National Lionhead Rabbit Club UK
Diskussioner med uppfödare i framförallt Storbritannien